Tisdag,

En sån sällsam förmiddag det har varit, jag har känt stor lycka
i form av hemlagad pepparrotsmajonnäs och nu av frysbulle i
mikrovågsugn i sällskap av återvärmt och garvsyrat morgonkaffe.
Har även urringning idag. Det brukar jag inte ha, för att jag inte
tycker om att få pattkommentarer. Till denna urringning bär jag
en klädsam hosta, som får mitt bröst att hela tiden 1700-talshäva
sig. Utöver detta har även pelargonen slagit ut! Ni hör ju, vilken
typ av morgon det är. Ska nu bege mig till school och en lektion
i muntlig spanska, där jag ska spela följande roll i ett rollspel:
en gubbe som förlorat sina två barn i en bilolycka och som inte
kan gå och som har en fru men hon bara gråter och gråter för att
inget någonsin kommer att bli bra igen.

Huka er, nu ska jag såga hela Inomhusgenerationen

Igår, sent, var det fullmåne och mystisk blåst och jag fick
följa med till Sibirien* för att lyssna på ugglor och nattlig
skogsavverkning. Ugglorna hördes inte, varken den som
börjar på slag- eller den som börjar på pärl-. Men det var
fint, det var överväldigande mörkblått och tystsvart, och
på hemvägen körde vi nästan på en räv som festade på ett
litet okänt roadkill. När vi kom hem nån gång efter midnatt
tänkte jag på följande fyra punkter:

1. Nuförtin är allt helt omytiskt. Ingen är ute i naturen, så
alla visuella intryck hämtas från film eller citylife. Om man
vill bli rädd ser man nån japansk rulle om en ondskefull ring,
istället för att gå till nån skogsglänta och få hjärtrusning när
en orre flyger upp bakom ett träd. Om man vill se berg ser
man ett epos om dvärgar och en annan ondskefull ring, när
man istället hade kunnat ta bilen till Botsmarksblocket och
mysförfäras av dess imponerande storlek och mytskapande
silhuett. P.S. Jag tror att jag hatar film. Ja, jag hatar film.

2. Ännu mer om det här omytiska: Igår räckte det med fem
minuter i mörkret vid en myr och lite sporadiskt stirrande på
en silvermåne, för att fatta att nuförtin är världens sämsta tid.
Nuförtin kommer aldrig kunna producera sagor/berättelser om
sjunkna världar, eller mäktiga traditioner som exempelvis den
där grejen tjejer i Litauen gör kring midsommar (släpper ner
ljusbärande kransar i små vattendrag som ska flyta hela vägen
fram till en ev tillkommande). Inte ett skit kommer vi få, för vi
har slutat vara utomhus och därmed slutat trollbindas.

3. Det handlar om högre värden som gått förlorade. Vi måste
ha högre värden! Det här handlar inte om att man antingen är
en sån som gläds åt klänningar eller en som gläds åt månsken,
det handlar om att vi (och med vi menar jag ju så klart vi som
är rika och bor i samhällen där vårt största problem typ är den
stora kampen för att klara av att ha Nutella hemma i kylskåpet
utan att föräta oss) vänt oss från det enda i världen som är fint,
vackert, dvs: Utomhus.

4. Jag tror på dödsallvar att ovanstående tre uppgivna punkter
sammantagna kan formas till en objektiv sanning: vi håller på
att skapa en värld som är helt värdelös. Folk kan inte ens skilja
på gran och tall längre. Eller kråka och korp. Vi vet ingenting,
vi skapar aldrig nåt nytt, utan återberättar istället, och urvattnar,
tills intet återstår.



*Sibirien är ett skogsområde norr om Sävar. Där häckar flera
sorters ugglor som är asgulliga.

Hur ska vi lösa det här?

Är så sjukt less på att ej kunna hantera Bloggers nya shit.
Har egentligen hur mycket som helst att skriva men kan
inte få ihop det med bilder, mina påvra html-kunskaper
räcker inte. Jag ba:
och texten ba: inte alls

Och att allt blir fel när man radbryter själv

Gillar att radbryta själv

Skulle även vilja informera om att jag gillar
H.K.H. Prinsessan Estelle väldigt mycket.

BEAUTYHÖRNAN, DEL 21: LAMMGAMSBRALLER

Har blivit helt besatt av ett par byxor som jag tror kallas

lammgamsbraller? De sitter på djuret lammgam och får

sin sexiga färg genom att lammgamen gnuggar sig mot

klippor som innehåller höga halter av järnoxid. Det här

djuret lammgam är inte bara känd för sina finbyxor utan

också för att den äter upp till tjugofem centimeter långa

ben, som inte tuggas. Detta låter sjukt men är helt sant.

Nu tittar vi på byxorna:

Observera att byxans originalfärg är vit
men att lammgamen inte tycker nyansen
duger och därför, jag upprepar, SKAFFAR
denna byxkulör, genom att färga byxan mot
berg som innehåller järn.





Orkar inte.

BEAUTYHÖRNAN DEL 20: MEDELTIDSMUR

I november hängde Nino och jag i Tbilisi igen,
och det såg bl a ut så här. Är nöjd över bildens
odiskutabla fashionskimmer, men kanske något
mer över hur svindlande det var att befinna sig i
en östligt belägen huvudstad som genomlider en
förändringsfas i form av fula nybyggen men som
också kan storskryta med pågående utgrävningar
av feta och medeltida underverk. Dessa underverk
kan man, som ni ser på bilden, relativt avslappnat
luta sig emot, för att på så vis utstråla stark aura av
bloggerska med beautyaccessoaren medeltidsmur.

FAKTA

Mur: Antagligen från 1200-talet
Skor: Nike Lunarglide 3
Medeltidsjeans: Cheap Monday
Jacka: Bomber, fast i ädlare tyg än vanligt nazistiskt
Väska: Fjällräven Kånken i ganska ful färg pga rea
Sjal: Jungfru Maria-blå, sänd från himmelen

TIPS PÅ PROTESTANTISK HÄRDANDE FÖRRITINMETOD

När jag var liten lade jag ned mycket tid på självömkande
katastroflekar med en hel del inslag av protestantisk tukt.
Ibland var jag det klassiska barnhemsbarnet (ni vet precis
vad jag menar, erkänn att ni hur många gånger som helst
låtsats att ni blivit föräldralösa och suttit och gråtit i trappor)
men ibland även en liten tallkotte i en rar familjekonstellation
av tallkottar som byggt hus av ruttna pinnar under en av de
ståtligt resliga 1940-talstallarna på gården och sen drabbats
av sönderslitande nordanvindar - sända av Den Onde eller
annan lämplig figur. Svår och plötslig fattigdom var också

en rolig lek, där man kunde tvinga sig själv dricka jordfärgat
vatten eller ta fram ett alldeles för gammalt och fuktigt kex ur
skafferiet och sen enkelt resonera och ransonera: fyra smulor
i timmen!

Igår drog jag nytta av alla dessa gamla lekar genom att under
ätandet av en riktigt torr och äcklig mazarin låtsas att den var
det sista brödet ombord på ett drivande skepp vars dagar var
räknade. Seriöst, ni fattar int, det var den sorgligaste mazarin
världen skådat! Ovansidans sockerspegel var hård som relativt
mjuk sten (dvs sån där stenåldersflinta) och allt mandelmjukt
liv som en gång utgjort dess smördegsinfattade kärna nu hade
pressats ur den, dunstat bort. Med god hjälp av Förritinmetoden
kunde denna sorgemazarin bli till en rar delikatess, en sistchans,
ett halmstrå. Tipsar härmed om denna metod, då den på många
sätt berikat och fortfarande berikar mitt dagliga liv/lyfe.

 (Herregud, är det på detta vis jag börjat blogga igen?)

BLOGGSEMESTERN ÄR SLUT

Nu har jag latat mig länge nog, va? Det är dags att redogöra för när 

jag bodde hos en kvinna vid namn Nazi, om Sveriges fyrklöver inom

landskapssmuts, om att jag om en vecka börjar läsa latin, och sist men

inte minst: om den där gången när medeltidsrödhåriga tennisspelaren 

Boris Becker förnekade sitt medeltidsrödhåriga barn. Ska ta ett djupt 

andetag, sen hörs vi. Svär på min älsklingsgrav, dvs Gustav Vasas.

VIKTIGT MEDDELANDE OM DENNA BLÖGG

Jag har inte lagt ned. Har bara begravt mig själv i arbete och
skola samt i färgkombinationerna på denna bild. Kommer så
klart åter, när allt är lite lugnare. 

HJON & STADT CO-OP

I onsdags lämnade jag Westside för att träffa detta

rutiga fattighjon samt Deportees. Passade så klart

på att stjäla bilder ur hennes mobil. Kanske kan vi

därför kalla det här för ett gemensamt blogginlägg?

Ett samarbete i text och bild, mellan hjon och stadt.

Även inom ämnet pizza valde vi att samarbeta.

Och, så klart: inom ämnet sång. Det var därför

vi träffade Deportees. För att repa inför ikväll

och denna: A New Name To Go By.

Ja men sen körde vi ju även lite klassisk emo

i gillestugan. Alla replokaler med självaktning

har gillestugmiljö. Spelade där entonigt på en

sträng och tänkte på Diego Maradona eller nåt.

GRÅTER FÖR DIG UMEÅ

Vet inte vad jag ska tycka om att bo i Umeå längre. Vill inte

framstå som nån ärkekonservativ bitch när jag klagar på all

förändring stan genomgår, för jag råkar faktiskt uppskatta

förändring när den genomförs på rätt sätt. Men, när den som

nu istället smygs på en, och dessutom är av ganska vidrig sort,

kan jag inte se på utan att skrika till. Det finns fler som håller

med, t ex Johannes Samuelsson, i den här helt lysande klara

debattartikeln. För att inte gå under av vanmakt vill jag hålla

fast vid det som inte är rått och galet, och presenterar därför

en topplista över utflyktsmål i den stad jag råkar vara född i:

1. APBERGET. Ett berg i city, där vi i söndags hade möte.

Fr v: Nino, Sofia, Stina, Ola och den datakunnige Mikael.

2. BAGEL ROAD CAFÉ i Bågenhuset. Där serveras mycket

gott kinesiskt te gjort på krysantemum. Och de visar sport

på tv - kanske det enda stället som gör det, förutom de rakt

igenom fula och stökiga sportbarerna.

3. KVARTERET AUDUMBLA. Döpt efter en stenhård kossa

som ur ett isblock slickade fram ett fornnordiskt gudabarn.

Hej, det är er lärarinna i norrlandskunskap

Är ganska hockeydeprimerad nu. Försöker därför dra upp glada

minnen från säsongen som gick (åt helvete). Det här: när Öland

åt sin första parisare nånsin. Vet inte om nån av er inte vet vad

en parisare är, men eftersom endast 10 % av mig består av ren

bullshit och resten typ till 90 % av pedagogik (tackar/beskyller

mina föräldrar för detta) tänker jag nu berätta:

En parisare än en norrländsk maträtt som består av stor och lite

platt rosa korv - och bröd. I Västerbotten uttalas 'parisare' med

riktigt ordentlig emfas på det nasala i:et. Rätten serveras i otaliga

skolmatsalar i stora delar av Norrland (ofta på fredagar), och när

det händer skriker barnen av glädje. De allra parisargladaste blir

även röda i ansiktet.

Kära dagbok

Tja, har två saker att säga. Den första är att jag har klippt

av skitmycket hår och att det var smart gjort. Sorry, alla

Rapunzel-lovers out there. Hade först tänkt spara ut håret

som en teaterridå över pattarna men orkade inte.

Den andra är att jag plötsligt kom ihåg hur jag hängde hos

min bästis Beatrice när vi var typ åtta, och att det i hennes

kök hängde en stor spade med förritin- och allmogetemat

Ålderstrappan, med undertexten "Från vaggan till graven".

Jag var så fascinerad av den att Beatrice till slut fick börja

vända den med baksidan utåt för att ens få kontakt med mig.

Alltså tänk om man var en sån där som ville tatuera sönder

sig själv? Då skulle man ju lätt göra Ålderstrappan över hela

ryggen eller bröstet.

Tio timmar

Om tio timmar klubbas den här på Bukowskis Market. Just nu

ligger den på 3500 kronor. Jag har alltså tio timmar på mig att

bli högavlönad, välbeställd och fabrikörska eller liknande, sen

håvar jag in den! Tur det, att jag har så många timmar till mitt

förfogande, för det skulle vara en outhärdlig sorg att inte få se

den här varje dag, resten av mitt liv. Bleve det då så tungt och

hemskt sorgligt, finge jag väl ha det här inlägget som startsida,

eller be någon med goda tryckerikontakter skriva ut en kopia

att ha i plånboken, bredvid det gamla urklippet på de två söta

och den fula i Hanson. Men nu har jag ju som sagt tio timmar.

Blod, snö och yxa

Just när jag sjungit björkvedens lov i en statusuppdatering på

Facebook lyckas jag i ivern över näverns skönhet drämma in

handen i spisluckan. Och nej, jag har inte en vedspis hemma i

lägenheten. Jag är fortfarande i Gravmark.

Har eremitläger i fyra dagar. Antal deltagare: 1.

En nyttig lägeraktivitet idag var: att titta på ett litet berg.

En annan nyttig lägeraktivitet var: att titta på en liten dal.

Författarporträtt: Öland Nilsson-Örtman

Det här är Öland. Eller Viktor, som han också heter. Han växte

upp på Öland, med en mutation som gjorde att han ohjälpligen

drogs till Västerbotten. Han blev därför här några år, innan han

valde att flytta till Göteborg.

Öland är en av mina favoritförfattare. Utan hans tillåtelse tänker

jag här publicera några utmärkta rader som han för nästan fyra år

sedan skrev i sin 1800-taliga blogg:

Det var en solskensdag när man dammar av sin lägenhet, gör plats för djuren. Byter ut dammtussarna under sängen mot fyra kungsfåglar som hoppar omkring och gör små, små läten medan man läser en fyra dagar gammal tidning som lär en något nytt. Ut med skräppåsen, in med en liten järpe under diskbänken, den trivs där det är lite mörkt och fuktigt. Bort med gamla tomma toarullar, in med fem glada rödvingetrastar på toaletten. Trri-triip-traa. Diskar sin disk, skakar sina mattor. När man går ut genom porten möts man av en vägg av värme, den kommer från alla håll.

Möter tre svarta terriers under promenaden till stan. De flyter fram över den solmjuka asfalten. Kopplen knyter dem samman i en fast punkt i mattes hand, men det är den enda fast punkten i deras liv, allt annat är bara dofter, små, små kullar och runda trädstammar som man kan låta den oformliga kroppen rinna runt.

Så berättar han. Och därför blir han den första i min nya kategori,

där jag vill lyfta fram text av god kvalitet, eller text som känns på

ett särskilt sätt, men som kanske aldrig skulle publiceras någon

annanstans än i en blogg eller i en undangömd dagbok (som kanske

ärvs av en släkting som slänger den på soptippen för att det enda i

arvet hon intresserar sig för är pengarna). Med andra ord: jag har

alltså långt gångna planer på att stjäla utdrag ur era bloggar.

Hörs om det.

Skrythälsning från Graven

En vädjan

Nu ska jag be er, för jag vågar inte befalla, att sluta tjata

om våren. Februari är inte vår, utan ett ljus som föds ur

mörker, ur januari.

När jag idag låg och tittade på min neddragna rullgardin

såg jag plötsligt den mycket runda silhuetten av en fågel

som hoppade i en blygsam snödriva på fönsterbrädet.

(Solen lyste så starkt att den tvingade mig att se genom

det som egentligen borde ha varit stängt och tätt. )

Förutom att fågeln var söt att se på så kändes den som,

genom sättet den visade sig på - som skugga på ett tjockt

tyg som dragits ned för att stänga världen ute - som hela

meningen med februari.

Fotnot:

I den första romerska kalendern fanns inte februari. Den

kom senare, som årets sista månad, som något som skulle

förlåta och rena (latinets februare betyder just - 'att rena').

Med denna nya vetskap vill jag att alla år ska börja så här.

I denna stadt är januari dvalan och februari uppvaknandet.

Fortfarande live men väldigt less på live

Okej, jag är trött på att liverapportera här nu. Ska äta danska

köpesbullar istället. Och se ett avsnitt av danska Unga mödrar.

Men jag kan ju iallafall avsluta genom att visa dessa tulpaner

som Physalis sände. Tycker för övrigt att alla som inte läser

hennes blogg ska sluta med det. Hon är så skarp, fattighjonet.

Och se här, ett meddelande från Micke Data och

soliga Ålidhem! Tack, hälsar enmansredaktionen.

Jag tråkar ut mig själv nu. Här är en hälsning från mitt inre:

tio viljor insmorda i en dyr Dermalogica-mask. Skall tämja

dem alla.

Fortsatt livesändning från födelsedagshaggan

Nu har familjen varit här. Från vänster: farsan, haggan, morsan.
Har även haft besök av brorsan, LoHo, John och Anna, och fick

följande gåva: ett medeltidsspel! Äntligen får jag möjlighet att

tillbringa kvällarne i mitt rätta element: pestens tid.

LIVE från denna haggas födelsedag

Jamen tja. Idag tänkte jag liveblogga från min födelsedag för

att jag hört att det är modernt. Klockan sju imorse kom mitt

hjärtas ros med en bukett med utvalda blomster, valda efter

mitt personliga färgschema, vilket som ni ser är: blek pastell

och Afrikas blå lilja. Och Nina. Mina känslor: strändernas svall.

När jag googlade "Afrikas blå lilja", fast utan citationstecken,

hittade jag det här gänget. Eftersom jag tycker väldigt mycket

om djurgäng får detta vara en del av att livefylla år på www.

Alldeles nyss inkom detta vackra live-mms till

födelsedagsredaktionen! Min vän som går under

namnet Osita de Madre hängde alltså, för några

minuter sen, med ett djurgäng i en av Sveriges

allra vackraste byar: Innansjön. Skåda guldljuset!

När jag googlade "Innansjön", fast utan citationstecken, fann

jag detta gäng. Det är inte ett djurgäng, men ganska nära,

pga hög närvaro av päls.

Hörs lite senare, i spännande rapport om ett gäng som inte är

djur, men som genom blod står mig nära. De knackar på dörrn

om exakt fyrtiofem minuter.

Mvh,

Denna födelsedagshagga

Beautyhörnan del 19: MR BEAUTY FEB 2012

Med nio röster mot Jean Sibelius sju vinner Selim Palmgren

Mr Beauty Februari 2012! Åren i den mörka och kalla skuggan

av Finlands stora musikgigant är över! Har tagit fram ett litet

vintrigt pianostycke som den lycklige men döde Selim en gång

kände, tänkte och komponerade:

BILDBEVIS PÅ FRIDAY NIGHT FUN

Här kan man ju tro att vi håller på med nån slags rit, men

det som händer är att Nino uppfyller min dröm: att umgås

genom att läsa. Har försökt hela barndomen, har tjatat på

Grannbarnet, har aldrig hittat nån som velat. I fredags, typ

tjugo år efteråt, HÄNDE DET. Kanske att det först var lite

trevande och att vi bara läste korta stycken, i mindre sjok.

Men det hände iallafall - antagligen för att jag fann ett mer

samarbetsvilligt grannbarn.

Beautyhörnan del 18: SKÖNHETSTÄVLING

Har en enkel morgon. Skriver i ett anteckningsblock.

Där står:

Frukost: Keso, purjo, tomat, ägg, te

Mellanmål: Knäckebröd, basilika, tomat

Lunch: Fänkål, ost, sojakorv

Se, vilken struktur jag kan uppvisa! Har även skrivit:

Handla: vin, mellanmål till utflykt

Låna: Hamsuns Svält (kopplad till Eyvinds Stad i ljus)

Om jag inte skriver upp detaljer kommer jag glömma.

Tack vare anteckningsboken kommer jag om fyrtiofem

minuter äta det där knäckebrödet med bredbar ost och

cocktailtomater.

Har sedan frukosten, alltså sedan keson, purjon, tomaten,

ägget och teet, hunnit med att lyssna på Selim Palmgren

som enligt hon som pratade i radio var "Finlands Chopin,

ständigt i skuggan av Sibelius." Jag blev arg när jag hörde

det om skuggan. Nu råkar jag ju älska Sibelius, men efter

att imorse ha råkat snubbla över Palmgrens järnhårda och

föredömligt korta pianostycken tycker jag rakt inte att han

ska stå och frysa i skuggan. Därför tänkte jag att han skulle

få en ny chans, inom nåt annat område, nämligen: BEAUTY.

Jag lägger upp en bild på Sibelius och en på Palmgren, från

när de var i ungefär samma ålder, så får ni avgöra vem som

är snyggast. Kanske vinner Sibelius igen, men det kan han

nog hantera (Palmgren alltså). Han är ändå död, alltså, båda

är döda, så ingen av dem kommer sörja en andraplats, eller

ens kunna fira att bli etta. Jag stänger röstningen på hemlig

tid som jag skrivit upp i mitt anteckningsblock (blocket jag

använder för att uppnå struktur, struktur som i "fänkål, ost,

sojakorv"), så ni inte kan taktikrösta.

Deltagare 1: Selim Palmgren, 1878-1951

Deltagare 2: Jean Sibelius, 1865-1957

BARN HAR INGEN SMAK

Minns hur det var att vara liten och tycka den här var söt.

Gud, vilken idiot man var. Tur jag höll på med gymnastik

så jag även fick hederlig nordkoreansk estetik i kroppen.

Jävla dagbok

Har haft en dålig dag, råkade somna och drömde om
renässansen, om en ceremoni vid en tron där de adliga
hade bytt underkroppar med varandra: kvinnor var till
könet män och män till könet kvinnor, sydda i midjan
med kraftig tråd. Har köpt ett nytt bröd som är farligt
bräckligt, det går sönder så fort man närmar sig med
smörkniven. Har tagit en promenad på Teg, gått förbi
Tegsbiblioteket (jag gör det då och då), gått in och läst
lite, några minuter bara, som ett av många rostiga led
i ett återerövrande. Mötte där det förflutna, och det var
inte vackert.

Det om idag.